Till Jhenny

Nu kommer du att undra om mamma blivit knäpp, skriva ett brev i bloggen som hela världen kan läsa..ler..Men det var ju just det, jag ville visa världen hur oerhört mycket du betyder för mig. Vi kommer att ha våra "egna" brev du och jag men det här valde jag att dela..
När jag blev gravid med dig var jag 19år.. Och mitt liv var fullt av kaos men ändå var du så välkommen. Jag älskade dig från den stunden jag fick reda på att du växte därinne i magen och jag visste att du var en liten flicka i hjärtat.. Det fanns ett visst motstånd från omgivningen, mycket just på grund av det jag nyss skrev. Jag var ung och inte speciellt mogen och ansvarstagande.Att ta hand om ett litet barn kräver ju att man är beredd att växa upp och det fanns en och annan tvivlare på att jag var redo för mammarollen...skratt..(På goda grunder så inget ont om dom.)
Men så kom då dagen, du föddes. (Redan då var du en självständig, tjurig liten gumma som skulle bestämma allt själv så vi var inte alls säkra på att du verkligen skulle hitta ut. Du hade lurat oss ett par ggr innan..ler.)
Du föddes under midsommarhelgen,åska och regn när vi åkte in...Solsken då jag höll dig i mina armar första ggn tolv timmar senare.
Du var så fin.. Man kunde inte ens se att du precis gått igenom en förlossning.Inte ett märke hade du.Små pliriga knallblå ögon som studerade omgivningen med stort intresse. Kommer ihåg att vi fick många kommentarer om hur vaken och pigg du var.. Stor var du oxå, 4190g..Du kunde inte ha BB utlåningskläder så du fick ha dina egna.. Mitt bland alla rumpor som var stämplade "Tillhör landstinget" stack din upp iklädd små rosa blommor...skratt..Helt ok för mig,du var ju min..Inte landstingets..ler

Du var tidig i allt..
När du var nio månader gick du och pratade hur mycket som helst..Du älskade Astrid Lindgren och kunde sitta still och titta på film i timmar. Ett år gammal bet du pappa i kinden och när han knippsade dig på munnen och sa FY svarade du klockrent med darrande underläpp: Nu var du modig va, slåss kan väl vem som helst.. (Kommer inte ihåg vilken film du tagit det ifrån men tror det var Madicken.) Din pappa blev helt ställd..skratt..

Ja herrejisses...Skulle kunna skriva hur mycket som helst. Har så många minnen från alla dina upptåg som jag bär med mig i hjärtat varje dag..
En gång skrämde du skiten ur mig. Du rymde hemifrån och vi var många som var ute och letade, hann till och med ringa polisen innan du kom till rätta. Du var bara fyra och ett halvt år och hade gått till affären, en sträcka på ca en och en halv km. Väl där hade du kommit på att du inte orkade gå hem så du "liftade" med en främmande man. Som tur var så var han snäll och körde dig direkt hem men OJ så rädd jag var..Den natten sov jag inte alls..Låg bara och tänkte på allt hemskt som skulle kunnat hända. Så liten men ändå så försikommen.. Dagen därpå installerade din pappa ett säkerhetslås och det var slutet på dina rymningar...Som liten vill säga..hmm...

Du hade en vilja av stål när du började skolan och något du hatade var trosor och strumpor..skratt..Ett riktigt naturbarn...
Tror halva min inkomst gick till underkläder och strumpor. Jag packade ner dom men på eftermiddagen var de spårlöst borta. ( Både de du haft på dig och de jag skickat med.) Fröknarna trodde nog att jag ljög eftersom det aldrig fanns tillgängligt när dom bad dig sätta på dig men men..Snart skulle det visa sig vart dom tog vägen.. En dag var det tvärstopp i toan och där satt dagsransonen som en propp.. Himmel så arg jag var och du bara muttrade att jag fick skylla mig själv som tvingade dig..Man fick faktist inte tvinga barn till något. Det hade du lärt dig.

Jag och din pappa separerade när du var sex och du började pendelbo. Vissa helger var du hos pappa men mest hos mig.Att du har världens bästa pappa behöver ju inte jag skriva här för det vet jag att du tycker själv med men än gång fick han faktist nog..
Hmm just det... Du vet vad jag menar va??.. Hästen du stal och gömde i garaget...hahahaha..Tokfia..Alla djur som du av någon anledning trott farit illa ska du rädda..Hästen hade du fått för dig att han inte fick mat nog av bonden..Efter den var det dansmöss,grodyngel,fåglar,kaniner,hamstrar och hundar..suck..

När du var tolv började våra sorgeår Tänker inte skriva så mycket om det här, du vet vad det handlar om ändå.
Gud vad jag önskar att jag kunnat skydda dig mot allt ont..Att se dig så förtvivlad tog knäcken på mig.Glömmer aldrig de nätter jag bara satt hos dig när du drömde och var ledsen.. Så mycket smärta i oss båda som var tvungen att komma ut på ett eller annat sätt. Själv levde jag på tabletter och ångestdämpande och du var tvungen att bli den vuxna alltför fort. Där du behövde stödet svek jag och det är jag så oändligt ledsen för.
Mitt älskade barn. Du som betydde mest av allt.
Jag kan inte göra den tiden ogjort även om jag önskade men jag kan säga att jag kommer att göra allt i min makt, en dag i taget, för att stötta dig och finnas för dig närhelst du behöver hädanefter.

Idag är du snart vuxen. 18 år har gått och jag älskar dig mer än någonsin!
Du har trots allt som hänt blivit en stark och självständig ung kvinna som jag är så stolt över. Så fin..Visst kommer vi att dela fler motgångar. Det ingår i livet. MEN jag känner allt hopp i världen om att vi löser det tillsammans.För övrigt löser du det mesta själv nu för tiden och skulle nog föredra att jag inte la mig i så mycket..skratt..Hmm, vi får se..Jag kanske blir tvungen att lugna ner mig lite...ler

Jag älskar dig gumman. Min förstfödda fantastiska dotter som hela tiden överaskar och utmanar mig..Som slår mig med häpnad och gör mig stolt om vart annat. Du är helt enkelt underbar.

Kram mamma

Du vet väl om vad som är värdefullt?

Har haft inre dialoger med mig själv ett par dagar nu. ( Får de bästa svaren då.)
Vad är det igentligen som är viktigt för mig?
Jag har inga statusbehov. Skiter i boxerutbudet men uppskattar tv.. Gillar att bo funktionsdugligt (Och VARMT, höll fasen på att frysa ihjäl i vintras...brrr HEJA öppenspisar) men lägger mer vikt vid omgivning och natur. Kan idag säga att det ska mycket till om ni ska få se mig i en lgh i stan igen. Efter tiden med lugn och ro på landet känns det inte längre som ett alternativ.
Jag MÅSTE ha ett badkar...Jaja, vet att det är ett I- lands problem men ändå! Vardagens guldkant är faktist ett hett bad med massor av badskum..MYS!
Jag behöver inget överflöd av pengar men erkänner att jag inte underskattar dess värde. Klart som fan att jag gillar att ha pengar MEN kan jag bara betala det som ska betalas så är det lugnt..
Allt det här är bi saker som jag är lyckligt lottad att kunna ta ställning till, inte alla förunnat att kunna välja själva hur de vill bo etc..
Men vad är värdefullt? Vad är det viktigaste och största för mig?
Just det där är ju enkelt att svara på. Inget är större och mer värdefullt för mig än mina barn. När ngn av dom upplever smärta bär jag den som min egen. En känsla som jag delar med hela världens föräldrar.
Men pga den här jäkla fläcken så kan jag inte låta bli att tänka lite längre. Och helt plötsligt så landade jag i helt egoistiska önskningar.
Värdefullt för mig är TID! Jag har förlorat massor med tid sedan tidigare, jag vill inte förlora en sekund till nu. Jag vill ha tid att se mina små växa upp och utvecklas..Jag vill ha tid till att se mitt första barnbarn i ögonen. Jag vill ha tid att se Jhenny växa upp till den kvinna hon redan är på god väg att utvecklas till.
Tid att älska,leva,njuta,förundras,uppleva... Och en vacker dag vill jag ha tid att skapa min fantastiska trädgård som jag drömmer om, min oas i verkligheten med plats för meditation och sinnesro..
Så för mig är svaret TID.. Ge mig tid så är jag nöjd..
Vad är värdefullt för dig?

Kram och natti//M

Min älskade dotter Jhenny.

Jag vill ha tid att kamma Noelles lockiga hår..ler

Och jag vill ha tid att gå på varenda jäkla tråkig fotbollsmatch eller vad det nu blir för Jonathan.

Vet inte vad jag vill...

Vi funderar på att sälja.. Idag hade vi till och med hus spekulanter på besök. Börjar kännas definitivt nu. Men jag blir lite splittrad, ska erkännas. Vi bor jättefint idag i en levande by med förskola,dagis,affär och skola. Inte alltför långt bort ( 1mil) har vi badhus,träningslokal,hälsocentral,mer affärer,post och bibliotek. Flyttar vi dit vi tänkt har vi en minimal simhal och en lågstadieskola i riskzonen.
Varför, kanske ni undrar? För att jag är så blödig.. Jag tycker inte om tanken på att "stugan" ska försvinna ur familjen. Pappa har med lite hjälp byggt allt från grunden och en gång under sina glansdagar var det sååå fint där.
Nu ser det förjävligt ut och det är MASSOR med jobb för att återställa det till samma skick..Men det ÄR möjligt och jag vill...Tror jag...
Alla möjliga människor verkar ha gjort det till sitt kall att avråda mig och i mångt och mycket har dom rätt men ändå..
Tog en riktigt lång promenad idag och söp in omgivningen med natur och allt och det är verkligen så vackert här hemma där vi bor nu..

(Utsikt från Åflobacken)

(Åflon)

(Dessa invånare dominerar i byn..Hur mysigt som helst..På avstånd..haha)

Visst bor vi fint?

Kram //M

Fan vad jag är rädd!!

Min frisör har hittat ett födelsemärke av värsta sorten under allt hår. Ska till läkaren i morgon och ta bort det. Har vetat om det här ett tag och jisses vad tankarna snurrar i huvudet.
CANCER!!! Precis så tänker jag även om jag VET att i det här skedet så är det både dumt och energikrävande och märket kan faktist vara helt ofarligt...Eller inte...Eller...
Cancer är ett oerhört laddat ord. Finns nog ingen sjukdom som skrämmer mig mer. Har haft alltför många i min närhet som kämpat och förlorat. ( MEN även de som överlevt och idag är friska.)

När jag landar i de här orosmolnen så blir jag så himla dramatisk.. Barnen då?? Dom är ju så små, åtminstone två av dom... Hur ska dom klara sig? Och hur ska jag klara av tanken på att inte se dom växa upp?..Dramatisk som sagt. Vi kan le tillsammans åt det här inlägget när nästa kommer där jag skriver att jag är frisk...suck..

Helt allvarligt så är jag rädd...Och känner mig lite liten och osäker.. MEN det gör jag förövrigt alltid när jag känner att saker och ting ligger bortom min egen kontroll. Jag är ett jäkla kontrollfreak!! Så nu sitter jag här och bloggar av mig oron istället för att sova.. ska vara hos läkaren kl 08 i morgon bitti..
Ni kan väl tänka på mig? Behöver en styrkekram just nu..

Sov så gott
//M

Kan man skriva vad som helst i en blogg??

Uppenbarligen så kan man ju det men är det verkligen nödvändigt?
Nu tar jag det här från början. Som hemmavarande mamma så har jag några få nöjen, ett av dom är att läsa bloggar som andra skrivit.. Jag är inget helgon själv,varken i min egen blogg eller när jag läser andras, gillar skvaller och intriger och när folk är förbannade. Det blir liksom mera klös i texten då..skratt..
MEN.. Är det inte vansinnigt när man som kändis driver en blogg med i snitt 25000 läsare per dygn och väljer att skriva allehanda dumheter bara för att vara just provokativ och spännande?? En stor del av dessa läsare är dessutom i åldern 16-22år..hmmm..
Som exempel.. " Jag gillar att softa med ett glas rosevin medan jag ammar"..
Är det så klokt?. NIX, det är det inte! Och vips blev den spännande,roliga kvinnan snarare patetisk i mina ögon. Lite jävla ansvar får man lov att visa, kändis eller inte.. Och att få det att låta som att det är coolt och ok att dricka alkohol medan man ammar är inte riktigt friskt!!
I dagsläget är jag svår provocerad, till skillnad från förr, men vissa saker triggar mig mer än annat. Barn som far illa och som utsätts för allehanda övergrepp är en trigger utan dess like.
Och barn som intar ALKOHOL redan från spädbarnstiden får en jävligt dålig start på livet.
Kan tillägga att det inte bara "sippas" rosevin utan även champagne etc från mitt på dagen och framåt kvällen.
Är skillnaden verkligen så radikal mellan gräddhyllan och medelsvenssons?? Bara för att man har pengar behöver man ju inte bete sig som en idiot!!

Jag kommer att göra en mängd misstag som förälder..Jag har redan gjort hundratals.. Men att servera dem alkohol är inte ett av dem. Barn ska vara barn så länge de behöver..De blir ändå vuxna alltför snabbt..

Love// M

I like it,aha aha,i like it...tralalalala...*L*

Gud vad roligt att få så här snabba resultat...Jaja, jag VET att man inte ska gå ner i vikt för fort så ni behöver inte upplysa mig..Jag skiter i det just nu...skratt...och bara njuter..
Ska man tappa 36kg är det underbart att 4,5 av dessa försvunnit på 4 dygn. Jag ÄLSKAR denna diet!! Vräker i mig fet mat och RASAR i vikt..
Misstänker att det handlar om ngn slags ingångsfas och jämnar ut sig snart men men..LOVELY!!

(Så här ska det se ut när det är klart!!)
Dagens middag var underbar..Tonfiskröra,ägg och lite Brie..MUMS! Det är lätt att gå på diet när maten är så god..

Har haft en riktigt jobbig dag idag..Många tankar kring tid som varit, över vad ålder gör med människor som inte tar hand om sig själva..
Måtte jag inte bli dement som gammal. Vilken fruktansvärd sjukdom när man inte minns vad barn och barnbarn heter eller ens vilka de är..Man glömmer bort sin personliga hygien och hur man sköter hem och matlagning.. Som anhörig är det fruktansvärt jobbigt att stå brevid och se hur saker och ting försämras allt eftersom men som drabbad, i början av sjukdomen, så tror jag att det är ännu värre. Att hela tiden känna själv att man säger och gör fel saker utan att riktigt förstå varför. Jag förstår ju att frustrationen måste stiga lavinartat.. Såg en film som handlade just om detta..En sång för Martin. Ni som inte sett den, se den! En jättefin men sorglig film om demens och hur sjukdomen påverkar hela familjer.

Funderar på att flytta...
Är lite sugen på att sälja här och ta över "föräldrahemmet/sportstugan" i Alsen. Pappa orkar inte längre ta hand om allt och behöver få hjälp så att han kan ha det bra framöver. Dock ingen mer än jag som tycker att detta är en bra idé..För mycket jobb enligt de flesta.. Men jag är sugen ändå.
Känns sorgligt om det bara skulle försvinna till främlingar.. Pappa har byggt och fixat allt på denna gård och en gång i tiden var det jättefint.. Jag inbillar mig att det ska gå att få till det så igen. Herregud, vi är unga och friska. Vart är problemet?? Lite jobb dör man inte av..
Tror i allafall att pappa skulle tycka att det vore roligt..Han säger det allt som oftast när vi är där och klipper gräs eller städar.." Ni skulle ha haft det här stället, ni som orkar"..
Jaja..Vi får se hur det blir..Det viktigaste är att pappa får det bra, resten får vi ta som det kommer.

Nä nu väntar John Blund, mina små älsklingar sover och den större jobbar natt.

Sov så gott med massor av underbara,varma och kärleksfulla drömmar!
Kram //M

Jag är redo att gå i döden..

..för mina barn. BOKSTAVLIGEN!! Dom skulle bara veta hur nära det var i morse att dom blev utan mamma.
Jag är livrädd för spindlar..Verkligen livrädd! Vet inte varför men har varit det så länge jag kan minnas. Ryser bara jag tänker på de sex håriga äckliga benen och den feta äckliga kroppen i mitten..FY FAN!!!
Många är incidenterna när jag bara stelnat och hyperventilerat tills ngn vänlig själ räddat mig genom att bära bort, alternativt dödat, skiten.
Låter det överdrivet? JAPP..Men jag rår verkligen inte för det. Den rädslan sitter i ryggmärgen.
Hur som haver så försöker jag vara pedagogisk och lärande i närheten av mina barn. Och Noelle är snabb nu att ta in och kopiera beteenden och ord. Det sistnämnda tränar vi hela dagarna..Bil,boll,lampa,gunga,hund,katt,häst.. Framgångarna har varit blandade tills jag för ngn vecka sedan slog tån i tröskeln och la av en ramsa som innehöll diverse fula ord som alla indikerade kön etc..Vilket ord tror ni hon upprepade klockrent?? Just det...Exakt det ordet som man inte vill höra sin lilla prinsessa säga högt och ljudligt. ( Ledtråd: Handlar om när två vuxna idkar sex.) Fick tillbringa hela eftermiddagen med att kalla alla förbipasserande damer för Ulla.. -Titta gumman där kommer Ulla... Nej nej, inte k...Bara Ulla...haha. Så det kan bli..ler..
Hur som haver lärde jag mig en läxa och försöker numera svära lite mer rumsrent..
MEN i morse höll det på att brista totalt..
Kommer in i vardagsrummet där Noelle satt och lekte i hagen och ser...Fy fasen...en FET spindel klättrandes på insidan av nätet.. Blev alldeles stel. Som tur var hade inte Noelle sett den ännu men det var ju bara en tidsfråga.( Följden av att detta skulle ske vore att min dotter förmodligen skulle starta dagen med en spindel till frukost med tanke på att hon stoppar precis allt i munnen just nu.. ) Medan jag står där med andan i halsen vänder hon sig om och katastrofen är ett faktum! Små knubbiga fingrar som ivrigt sträcker sig mot besten samtidigt som ett överlyckligt "Titta", upprepades om och om igen.. Jag var bara tvungen att agera.
Sagt och gjort.. Riktigt hur det gick till vet jag inte men snart satt monstret i ett av sina ben mellan min tumme och pekfingret.. Och jag skrek inte..Bara log stelt mot Noelle och förklarade att spindeln gått vilse och att mamma skulle bära ut han igen.. Väl ute stängde jag dörren och... Ni kan gissa resten va?? Kastade spindeln rätt ut i häcken..Gapade och skrek med tårar i ögonen.. ( Lovar, jag överdriver INTE! Precis så här rädd är jag.) Satt på solstolen och hyperventilerade ngn minut innan jag gick in igen och maniskt tvättade händerna i säkert två minuter.. ISCH så illa jag mådde.. Men när jag kom in till barnen igen blev jag riktigt stolt över mig själv. Bägge två lyckligt ovetande om dramatiken.. Jonathan som satt i gungan och sov och Noelle som lekt vidare utan en tanke på "saken" som mamma tagit bort. Och precis så ska det vara..
Jag kan vara livrädd och hur dramatisk jag vill men jag vill INTE överföra den känslan på mina barn för den är jobbig.. Att ha en fobi är tufft. Kan jag förskona dom från mina är det ju bra...Och pedagogiskt...skratt.

Kram på er// M