Demoner och änglar..

Jag har två sidor men å andra sidan, vem har inte det??

Den ena är snäll och god, omtyckt av de flesta. Den andra är raka motsatsen. En riktig jävla bitch!!

Den sistnämnda brukar i regel ligga undanstoppad djupt ner i mitt inre men rätt vad det är så bubblar hon upp till ytan och tar över hela mitt jag. Rabiat, är ordet!

Och då har jag svårt att packa bort hon igen..(Hmm...Det här att prata om sig själv i tredje person bådar inte gott..Finns säkert ngn diagnos för det också.)

Hur som helst har hon legat och bidat sin tid ett tag men nu JÄVLAR börjar det säga stopp!!!

Fy fan för patetiska karlar som misshandlar,psykar och skrämmer sina kvinnor. Jävla svin! ( Ber om ursäkt om det nu är ngn misshandlad man som läser detta, självklart är det inte ok med kvinnor som slåss heller, precis lika sjukt.)

Vad är det som formar en människa till att tro att det är ok att kontrollera sin partner med våld och psykisk terror?? Och VARFÖR vill man det?? Vad får man ut av det??

Jag begriper det inte...Inte alls..

Eller jo...Jag begriper ju att det är ngt sjukt och felande som tar över men SÖK hjälp då för helvete!! Jävla idioter!!

Och ni som drabbas..GÅ!!! Det finns inget alternativ. Efter första slaget är barriären borta och sen blir det bara värre.. Har sett det ske vid ett flertal tillfällen och det har ALDRIG vänt eller förändrats.

Jag har en teori om att man måste bära på en viss personlighet själv för att hamna i en så utsatt position. Jag exempelvis har låg risk att råka ut för ngt sådant av den enkla anledningen som jag var inne på redan tidigare. Jag är en bitch.. Jag blir inte rädd, jag blir förbannad! Och människor som slår finner inte en sån personlighet speciellt intressant i och med att njutningen ligger i skrämsel och kontroll. ( Sen finns det ju en och annan som garanterat är så sjuk att han skulle njuta av att FÖRSÖKA knäcka mig. Det finns ju alltid extremfall.)

Men för att återgå till det jag var inne på tidigare..

Jag kan vara en bitch, en riktig satkärring. Elak och kränkande och så full av spydighet att den som drabbas blir helt förstörd.

Är jag stolt över det? Absolut inte!! Jag bara är sån...Eller rättare sagt kan vara sån..

MEN med ålder och tillförd visdom så har jag lärt mig att kontrollera den biten av mitt humör. Och vid de få tillfällen humöret ändå svämmar över så brukar jag få grymt dåligt samvete.

Men i helvete heller att jag anser att det ska daltas med människor som lever på andras syre. Tycka synd om dom för att DOM mår så dåligt att dom slår.. Jävla idioti! Och det ska jag säga er.. Att får jag minsta belägg för att ngn, vem som helst, krökt ett hårstrå på mina barns huvud så kommer stubinen brinna FORT och okontrollerat.. Och jag kan ärligt från hjärtat säga att skulle det ske skulle jag inte ens försöka hejda mig. då är det krig! Punkt slut!!

//M