Jag är redo att gå i döden..

..för mina barn. BOKSTAVLIGEN!! Dom skulle bara veta hur nära det var i morse att dom blev utan mamma.
Jag är livrädd för spindlar..Verkligen livrädd! Vet inte varför men har varit det så länge jag kan minnas. Ryser bara jag tänker på de sex håriga äckliga benen och den feta äckliga kroppen i mitten..FY FAN!!!
Många är incidenterna när jag bara stelnat och hyperventilerat tills ngn vänlig själ räddat mig genom att bära bort, alternativt dödat, skiten.
Låter det överdrivet? JAPP..Men jag rår verkligen inte för det. Den rädslan sitter i ryggmärgen.
Hur som haver så försöker jag vara pedagogisk och lärande i närheten av mina barn. Och Noelle är snabb nu att ta in och kopiera beteenden och ord. Det sistnämnda tränar vi hela dagarna..Bil,boll,lampa,gunga,hund,katt,häst.. Framgångarna har varit blandade tills jag för ngn vecka sedan slog tån i tröskeln och la av en ramsa som innehöll diverse fula ord som alla indikerade kön etc..Vilket ord tror ni hon upprepade klockrent?? Just det...Exakt det ordet som man inte vill höra sin lilla prinsessa säga högt och ljudligt. ( Ledtråd: Handlar om när två vuxna idkar sex.) Fick tillbringa hela eftermiddagen med att kalla alla förbipasserande damer för Ulla.. -Titta gumman där kommer Ulla... Nej nej, inte k...Bara Ulla...haha. Så det kan bli..ler..
Hur som haver lärde jag mig en läxa och försöker numera svära lite mer rumsrent..
MEN i morse höll det på att brista totalt..
Kommer in i vardagsrummet där Noelle satt och lekte i hagen och ser...Fy fasen...en FET spindel klättrandes på insidan av nätet.. Blev alldeles stel. Som tur var hade inte Noelle sett den ännu men det var ju bara en tidsfråga.( Följden av att detta skulle ske vore att min dotter förmodligen skulle starta dagen med en spindel till frukost med tanke på att hon stoppar precis allt i munnen just nu.. ) Medan jag står där med andan i halsen vänder hon sig om och katastrofen är ett faktum! Små knubbiga fingrar som ivrigt sträcker sig mot besten samtidigt som ett överlyckligt "Titta", upprepades om och om igen.. Jag var bara tvungen att agera.
Sagt och gjort.. Riktigt hur det gick till vet jag inte men snart satt monstret i ett av sina ben mellan min tumme och pekfingret.. Och jag skrek inte..Bara log stelt mot Noelle och förklarade att spindeln gått vilse och att mamma skulle bära ut han igen.. Väl ute stängde jag dörren och... Ni kan gissa resten va?? Kastade spindeln rätt ut i häcken..Gapade och skrek med tårar i ögonen.. ( Lovar, jag överdriver INTE! Precis så här rädd är jag.) Satt på solstolen och hyperventilerade ngn minut innan jag gick in igen och maniskt tvättade händerna i säkert två minuter.. ISCH så illa jag mådde.. Men när jag kom in till barnen igen blev jag riktigt stolt över mig själv. Bägge två lyckligt ovetande om dramatiken.. Jonathan som satt i gungan och sov och Noelle som lekt vidare utan en tanke på "saken" som mamma tagit bort. Och precis så ska det vara..
Jag kan vara livrädd och hur dramatisk jag vill men jag vill INTE överföra den känslan på mina barn för den är jobbig.. Att ha en fobi är tufft. Kan jag förskona dom från mina är det ju bra...Och pedagogiskt...skratt.

Kram på er// M