Därför cyklar jag inte...

Jag vet inte om det berodde på att jag var en knubbis och syrran ett skelett med skinn på, som våra föräldrar gjorde särskillnad när vi var små.. För det gjorde dom..
Kommer ni ihåg när det här med bockstyre på cykel blev modernt? GUD vad jag tyckte det var coolt och GUD vad jag ville ha en. Tjatade och tjatade.. Alla ungar hade cykel..Jag måste oxå få en och så vidare..
En dag kommer jag hem. Pappa hade ringt och sagt att han hade en överaskning och jag var på ett strålande humör, säker på vad jag skulle få.. Efter den obligatoriska stunden av låtsas häpnad och överraskning gick vi under parad ut på gården och där stod en..... (Gör ont att tala om än idag!!! TRAUMA!!!) KÄRRINGCYKEL med cykelkorg. Höll på att börja gråta av besvikelse.. Det där var väl ingen cykel med bockstyre heller?? Den var blå med tjocka däck och korgen var av format "storhandling" på Ica, packethållaren var rejäl och stadig och styret hade man kunnat manöverera en traktor med. Allt som signalerade TÖNT och mobbingsoffer fanns med.. Men pappa var så glad och mamma med så "tacksamma" jag spelade med och dolde min besvikelse väl. Det var ju trots allt en cykel, bättre än ingen alls..

Hmmm, ingen tonårsdröm! Humpf!

Dagarna gick och en dag fick jag veta att även syrran skulle få en cykel. Rättvist skulle det ju va! Strosa hemåt lite smått nyfiken på vad dom hittat till henne och fick chock nummer två! Där står den satans skitungen med MIN drömcykel!! Vad i hela helvete! Trodde nästan det var ett skämt. Men insåg rätt snabbt att nää, det var det inte. Hon hade minsann fått välja själv!?!
Andra gången på kort tid då jag bara ville gråta.. Vilken orättvisa...Skymf..Förnedring.. Och kollade jag mot syrrans håll så är jag ganska säker på att det var skadeglädje inbäddat i hennes leende..

Hennes gick i lila och vitt..

Det blev ju naturligtvis ett himla tjat om alla fördelar med hennes nya bike, åhh man har handbromsar...åhh man kan trampa bakåt...åhhh åhhh åhh... Jag ville kräkas.
Redan samma natt låg jag i sängen och började planera för hur jag skulle gå till väga för att råda bot på situationen..
Sagt och gjort!
En vecka senare tog jag min tanthoj och cyklade in till badhusparken. Efter att ha konstaterat att jag var ensam slängde jag den helt sonika över räcket och såg den sjunka till botten med ett förnöjsamt flin. HA, dö cykeljävel DÖ!!
Dagen därpå spelade jag ovetandes och grät och var seriöst upprörd över att min cykel, min bästa ägodel, blivit stulen under natten.. Jag gick an så pass att pappa redan samma dag sa att det skulle ordna sig, inte skulle jag behöva vara utan..
Nu var det ju så att som jag klagat så visste ju alla att jag ville ha en likadan som syrran så jag la mig inte alls i det där med att titta på en ny.. Klart som fasen att jag skulle få vad jag ville ha denna gång.
Glöm det!
Två dagar senare stod tvillingkopian av min gamla snyggt uppställd på gården. Dom hade visst tecknat en försäkring där ny cykel, av samma modell, gick att få ut.. Den här gången grät jag icke. Jag gav upp!
Bättre fly än illa fäkta heter det ju. ( Dessutom började samvetet göra sig påmint över vad jag gjort så det var lika bra att bara gilla läget.)
Men svartsjukan försvann ju inte för det och jag kastade långa och trånande blickar efter syrran när hon var ute och cyklade. Försökte förgäves att få låna den men se ICKE, hon var så räddddd om den , sa hon.
Tiden gick tills en dag när jag höll på att missa bussen in till stan. Efter mycket om och men hade jag övertalat syrran att få skjussa henne till busshållsplatsen så att jag skulle hinna. Äntligen satt jag bakom styret som jag trånat så länge efter.
Big Mistake!
Har man aldrig cyklat med bokstyre, bakåt tramp och handbroms så sitter man i skiten. Big time...
Speciellt om man befinner sig i områdets brantaste nedförsbacke som svänger apurt strax före staketet som ingränsar hagen på 4H gården..Behöver jag skriva mer? Nä.. Katastrofen var ett faktum.
När jag lämnade min syster satt hon i en hög inne i hagen på 4H gården med cykeln draperad runt halsen. ( Inte speciellt mycket överdrivet faktist.) Det var bara skrot kvar och styret hängde och dinglade i växelvajern. Själv drog jag som en avlöning till bussen och vågade mig inte hem på flera dagar..
Om jag fick ngt straff?? Minns inte.. Det fick jag säkert.. MEN jag har inte cyklat sedan dess..
Och hade heller inga planer på att göra det om det inte vore för att norrköpingsbarnen fått nyss om att jag inte kan cykla och har bestämt sig för att lära mig. Hujedamig.. förnedringen är total..igen..suck
Så ikväll ska jag ut och cykla, för första ggn på jag vet inte hur många år. Och mina lärare är 3, 5, 8 år gamla. spännande, inte sant? hahaha..
Och vet ni vad? Det bästa medallt är att cykeln jag ska använda är en gammal kärringcykel med fotbroms.
Är såå tacksam för det!

//M