Vad jag önskar att jag kunde hjälpa..

men den här resan är din egen..
Dom orden har etsat sig fast i minnet. Ngn sa dom för länge sedan, i ett annat liv, men jag glömmer dom aldrig. Så sanna men samtidigt så skrämmande.
Jag ville inte vara ensam. Jag ville att ngn annan skulle bära min smärta och göra den till sin. Att ngn annan skulle ta konsekvenserna av mitt agerande. Varför? För att jag var rädd.
Jag hade en vän.
En vän som gav lindring så fort smärtan knackade på dörren och ville in. En vän som aldrig svek och som alltid skänkte tröst när ångesten hotade att övermanna mig. En vän som gjorde nätterna överkomliga och dagarna hanterbara..
Samma vän som jag nu stod i beredskap att begrava och jag var livrädd. Hur skulle jag klara mig?

Precis så kändes det när jag tog klivet in i en framtid utan tabletter. Kärleken till drogen var starkare än kärleken till mina nära och kära. Det behövdes ett trauma.. Där jag var tvungen att välja mellan mitt barn och tabletterna för att inse att "vännen" var manipulativ och falsk och vänskapen lika urvattnad som en disktrasa.
Låter det märkligt? Då har du ingen beroendesjukdom. Du som har det förstår och vet vad jag skriver om nu. Och det är till dig jag vill skriva ..
För att jag önskar att jag kunde hjälpa.Även om valet måste vara ditt eget..För att jag önskar att alla människor som sitter fast i skiten ska få en chans till ett lyckligt liv utan konstgjorda "lycko"känslor. För att alla äger rätten till att bli "höga" på livet och inget annat..

Idag så ökar beroendesjukdomar lavinartat. Det skrivs mycket av allehanda experter men jag kan inte låta bli att irritera mig på samhällets och vårdens inställning.
I min värld botar man inte ett beroende genom att skapa ett annat! Thats it..
Har varit med om så knasiga saker sedan jag slutade med mitt att jag slutat bli förvånad. Förbannad blir jag däremot rätt ofta när jag får höra hur unga människor blir behandlade.
Jag har så många "barn" som mitt hjärta blöder för.. Vissa har det gått alldeles lysande för, andra inte fullt lika bra.
När jag pratade med E häromnatten på FB så vaknade vreden till liv igen.
Dom medicinerar sönder mig...
Så sa hon.. 18 år gammal på behandlingshem. Och hon är inte ensam.

Som vuxen har man ett annat förhållningssätt till livet. Erfarenheten gör det lättare att fatta rätt beslut. Som ung vill man kunna förlita sig på de vuxna. De som ska vara trygga och säkra.
Jag skäms!
Vad har dom för det? Vi pissar på den tilliten genom att låta allt fortgå.
Idag blir det allt vanligare att sätta unga på subitexbehandling. Dom får inpräntat att det är ngt bra. Ngt ok som ska hjälpa dom att leva utan drogsug..
I min värld är det ett legitimt sätt att fortsätta knarka.
Observera nu att jag dömmer ingen. Det finns vissa, äldre, narkomaner som behöver medicinsk vård för att överhuvudtaget fungera. MEN VA FAN! Hon är bara 18.. Ett barn.. Är hon inte värd mer än så??
Tycker det är skrämmande hur det resoneras. Varför frågar ingen längre VARFÖR hon knarkar? Varför hon behöver droger för att orka leva? Vad som hänt?
För att ingen orkar! Ingen bryr sig om dom här barnen så länge dom inte ingår i den egna familjen.
SKIT PÅ ER JÄVLA FEGISAR! Våga se verkligheten och slåss för att VÅRA ungdomar ska få chansen att växa upp drogfritt!
Barnen har vi gemensamt. Ditt barn är lika mycket värd som mitt!
Så nästa gång du ser på ett barn/ungdom att dom mår dåligt så VÅGA fråga.. VÅGA finnas där.
Ditt stöd kan göra skillnaden för ett helt liv.
Har du råd att blunda för det??

//M