Har hämtat andan nu..

Behövde hämta andan och reflektera lite över vad som hänt nu på sistone.. När ngn dör i missbruk, speciellt en ung människa som borde fått leva ett helt liv, så sörjer jag. Jag sörjer som att det vore mitt eget barn. För att det hade kunnat vara så. Ingen är fredad och ingen går säker, lura er inte till att tro ngt annat!
Jag har hört så mycket. Vet hur lätt det är att hamna fel. Fel vänner, fel inflytande, fel, fel, fel... Det finns anledningar överallt.
Små flickor som dränker tamponger i sprit för att bli fulla snabbt. Tändargas som inhaleras utan vetskap om att det är LIVSFARLIGT. (Ngn har sagt att det är coolt..) Allehanda droger som sprids runt bland våra barn in i varje liten del av deras liv. Det kryper tomefan snart in i väggarna, in i själva hemmen där dom igentligen ska vara trygga. ..
Visste ni att många unga kommer över droger som blir deras inkörsport i hemmet? Dom går, efter tips, igenom medicinskåp och hittar kvarglömda mediciner som ofta är narkotikaklassade. Värktabletter, sömntabletter..You name it.. Sen träffas dom i grupper och byter emellan..
Så...Har du överbliven medicin som inte används, släng den på apotekets återvinning..Där kan den inte skada ngn..
Är så jävla trött på detta!
Man går från att vara en drömmande idealist med en tro om att förändra till en uppgiven och trött realist som så smått börjar inse att det behövs ett mirakel för att komma till bukt med drogmissbruket och spridningen som ökar från dag till dag..Men jag kommer ALDRIG ge upp.

För en vecka sedan var jag på minnesstund för Mattias.
Hans sons mamma Nathalie hade ordnat en minnesstund på en plats som var  oväntad men när hon förklarade så kändes den självklar. Vid ngt tillfälle hade Mattias sagt att det var här som han upplevt sina lyckligaste stunder. När ungdomarna var ungdomar, körde moppe och samlades i grupper..Innan droger och annan skit.
Statoilmacken i utkanten av stan, där samlades vi som ville hedra Mattias Minne och vi var många.
Och det var vackert och respektfullt och så himla fint! Men så oändligt sorgset.
Jag grät över Mattias, över Charlie som mist sin pappa, över Nathalie som mist sin största kärlek och över alla ungdomarna som var där och grät med oss. Och mest av allt grät jag med Mattias föräldrar som oxå var där och sörjde sin son. Ingen förälder ska behöva begrava sitt eget barn, men ibland blir det så..
Så totalt onödigt!

Behövde lite tid för mig själv men nu när jag fått den så kommer jag att börja skriva igen..
Var ni glad för att jag pausat ett tag. Hade helt slut på inspiration så ni hade bara behövt läsa en massa ordbajseri i allafall..Och hur kul hade det varit??..skratt

Kramar i massor// M